Jag sitter här och läser om hur SL fortsätter att slösa pengar på “hårdare tag” mot plankare. Det var inga egentliga nyheter, men jag känner dock att kollektivtrafik-debatten har spårat ur.

SL har tidigare hävdat att plankandet kostar runt 200 miljoner kronor per år “i förlorade intäkter”, “en fantasisiffra” skriver planka.nu. Självklart är det en fantasisiffra! Tillåt mig att dissekera denna bit av debatten.

“Förlorade intäkter” är ett mycket intressant begrepp. Vad betyder det egentligen? SL menar naturligtvis att om alla som plankade skulle “betala för sig” skulle det ge 200 miljoner kronor extra till SL’s budget, hur man har räknat ut detta är dock ett mysterium. Dessutom förutsätter detta att pengarna finns – vilket i den här debatten är något man måste anta att de inte gör.

Plankning handlar i grund och botten om människor som inte har råd att köpa kollektivtrafiksbiljetter. De “förlorade intäkterna”; pengarna, finns således inte. En plankare går till en stationsnedgång för att nyttja kollektivtrafiken, men vid spärrarna möts han av ordningsvakter iklädda röda uniformskläder – och därmed omöjliggörs plankning. Men det hela leder inte till mer pengar i SL’s kassa; plankaren i fråga får naturligtvis inte råd att åka kollektivt bara för att han förhindrats att ta sig in gratis – han blir istället tvungen att söka sig till en annan stationsnedgång.

Poängen är att plankaren kommer in i kollektivtrafiken gratis, eller inte alls – det finns inget alternativ däremellan. Antingen promenerar plankaren från ena änden av tunnelbanesystemet in till stan – eller så plankar han. I båda fallen tar han sig in till stan utan att betala, räknas han som en “förlorad intäkt” även när han väljer att vandra? För SL är det i själva verket ingen skillnad, det finns nämligen inga pengar att dra in här oavsett hur plankaren ifråga väljer att göra.

SL kör med en retorik som försöker jämställa plankning med stöld, men vem som helst kan se att det påstående faller på sin egen brist av logik – det är nämligen så att plankaren i fråga inte tar sig friheter som genererar en kostnad; tågen måste åka oavsett om han sitter med på dem eller ej – ingenting har gått förlorat, än mindre har det kostat något extra.

Verkligt slöseri på tillgångar är att låta tunnelbanorna rulla, men att genom kostsamma åtgärder tvinga folk bort från att utnyttja dem. Det känns ganska kontraproduktivt.