Nu var det ett tag sedan jag skrev, jag har haft fullt upp med att inte göra det jag vill och istället göra det jag påtvingas. Ena dagen var jag fri från löneslaveriet, andra dagen hade jag lyckats ’skaffa’ två jobb. Två jobb, och det är precis det som tagit upp min tid. All min tid. Det är två deltidsjobb, och i princip jobbar jag på det ena när jag är ledig från det andra och vise versa. Det är minst sagt nedbrytande, och det går fort!

Idag har jag en halv-ledig dag, och därför har jag nu tid att skriva. Det här har givit insikt; att genomgå transformationen från någon som brinner för livet, med drömmar, visioner och ambitioner till en robot som inte reflekterar speciellt mycket över hur insidan mår är en snabb process och innan man vet ordet av är man där.

Jag går runt här, för trött för att göra något värdefullt, och tristessen kryper på. Ikväll ska jag jobba igen. Och för en sekund tänkte jag “vad skönt, något att göra” — FEL! Slaveriet ifråntar mig allt vad kreativitet heter, man fastnar i något som får en att känna sig icke-produktiv när man inte ‘jobbar’. Man blir en av dem som säger, “jag skulle inte vilja vara ledig hela tiden, jag vill jobba — ha något att göra“. Nästa gång du hör någon säga så kan du vara ganska säker på att allt annat ifråntagits honom eller henne, och tomrummet har fyllts med vad någon annan vill att denne ska göra. För inte är det väl så att vi människor är helt oförmögna att själva finna meningsfulla sysslor? Måste vi verkligen få allt på order från överordnad?

De köper livet ifrån oss, de köper vår kreativitet och precis allt det som har verkligt livs-värde. Det får mig att tänka på filmen Nyckeln Till Frihet;

Red: These walls are funny. First you hate ‘em, then you get used to ‘em. Enough time passes, you get so you depend on them. That’s institutionalized.
Heywood: Shit. I could never get like that.
Prisoner: Oh yeah? Say that when you been here as long as Brooks has.
Red: Goddamn right. They send you here for life, and that’s exactly what they take. The part that counts, anyway.

Ett fängelse. Ett jobb. Ser likheterna?

Helvete, det känns redan som att jag börjat ge upp det som verkligen räknas. Jag har till och med börjat övertyga mig själv om att “det här är något jag måste göra nu, för att senare kunna göra det jag vill” — sålänge jag tänker så är allt precis som dem vill att det ska vara. “Senare“, det spelar ingen roll eftersom att tiden jag nu säljer aldrig kommer kunna köpas tillbaka oavsett hur mycket pengar jag tjänar. Aldrig.

Jag sitter här och läser om hur SL fortsätter att slösa pengar på “hårdare tag” mot plankare. Det var inga egentliga nyheter, men jag känner dock att kollektivtrafik-debatten har spårat ur.

SL har tidigare hävdat att plankandet kostar runt 200 miljoner kronor per år “i förlorade intäkter”, “en fantasisiffra” skriver planka.nu. Självklart är det en fantasisiffra! Tillåt mig att dissekera denna bit av debatten.

“Förlorade intäkter” är ett mycket intressant begrepp. Vad betyder det egentligen? SL menar naturligtvis att om alla som plankade skulle “betala för sig” skulle det ge 200 miljoner kronor extra till SL’s budget, hur man har räknat ut detta är dock ett mysterium. Dessutom förutsätter detta att pengarna finns - vilket i den här debatten är något man måste anta att de inte gör.

Plankning handlar i grund och botten om människor som inte har råd att köpa kollektivtrafiksbiljetter. De “förlorade intäkterna”; pengarna, finns således inte. En plankare går till en stationsnedgång för att nyttja kollektivtrafiken, men vid spärrarna möts han av ordningsvakter iklädda röda uniformskläder - och därmed omöjliggörs plankning. Men det hela leder inte till mer pengar i SL’s kassa; plankaren i fråga får naturligtvis inte råd att åka kollektivt bara för att han förhindrats att ta sig in gratis - han blir istället tvungen att söka sig till en annan stationsnedgång.

Poängen är att plankaren kommer in i kollektivtrafiken gratis, eller inte alls - det finns inget alternativ däremellan. Antingen promenerar plankaren från ena änden av tunnelbanesystemet in till stan - eller så plankar han. I båda fallen tar han sig in till stan utan att betala, räknas han som en “förlorad intäkt” även när han väljer att vandra? För SL är det i själva verket ingen skillnad, det finns nämligen inga pengar att dra in här oavsett hur plankaren ifråga väljer att göra.

SL kör med en retorik som försöker jämställa plankning med stöld, men vem som helst kan se att det påstående faller på sin egen brist av logik - det är nämligen så att plankaren i fråga inte tar sig friheter som genererar en kostnad; tågen måste åka oavsett om han sitter med på dem eller ej - ingenting har gått förlorat, än mindre har det kostat något extra.

Verkligt slöseri på tillgångar är att låta tunnelbanorna rulla, men att genom kostsamma åtgärder tvinga folk bort från att utnyttja dem. Det känns ganska kontraproduktivt.

Jag är arbetslös arbetsfri. Jag var inte säker på vilket ord jag skulle stryka över, och vilket jag skulle förstärka. Hade jag gjort tvärt om hade jag hållit mig inom ramen av politisk korrekthet, till priset av att inte få min poäng förmedlad. Det är meningen att jag ska tycka att “arbetslöshet” är det värsta som finns. “Det är viktigt att folk kommer i arbete”, hör jag, “folk måste få en meningsfull vardag”. Från vänster till höger, i alla fall inom den parlamentariska demokratin. Precis som om “arbete” var det absolut viktigaste som finns, som om “arbete” gav mening. Ha! Glöm det!

Jag tror inte att känslan, tankarna eller åsikterna är så ovanliga. De är bara förbjudna av rådande världsordning. Det här är en frizon, min plats. Jag tänker hålla mig anonym - och ber dem som tror sig kunna finna vem jag är att respektera detta.

Vi lever i samma värld du och jag, och även om jag önskar att jag kunde säga att jag helt klivit ur den så vore det en lögn. Jag måste ta jobb ibland - i alla fall än så länge. Det kan orsaka problem om man har “fel” åsikter då, speciellt när det nu tydligen blivit populärt bland arbetsgivare att “Googla” upp eventuella arbetstagare. Men paranoian är inte något nytt för 2008, och jag är inte ensam.

Jag såg på en relativt ny Hollywoodproduktion för några dagar sedan, The Bucket List heter filmen. Bra film, om man inte har något bättre för sig än att slösa tid framför en skärm. Filmen handlar om två människor som på grund av cancer är “sjukhusbundna”. De bestämmer sig för att inte låta cancern ta deras liv ifrån dem medan de bara ligger där och väntar, så de flyr från sjukhuset för att leva, inte bara överleva.

I filmen pratas om hur en undersökning gjorts över huruvida människor i förväg skulle vilja veta det exakta datumet för sin död. Tydligen var det en mycket stor majoritet, över 90%, som svarat nej. Vid första tanke skulle jag även själv ha svarat nej.

Men varför? Hur kommer det sig att man inte vill veta det när man ska gå bort? Jag tror att om alla människor på jorden hade vetskapen om sin egen död - inte bara att de kommer att dö, utan även när de kommer att dö, så skulle världen se fundamentalt annorlunda ut. Världen som den ser ut nu skulle kännas fullkomligt irrationell. Varje människa skulle vara tvungen att ta tillvara på varje minut på ett så meningsfullt sätt som möjligt.

Ingen skulle tillåta sig bli fastkedjad bakom ett skrivbord, på ett kontor, i en vardag man inte valt utan snarare blivit påtvingad. Ingen skulle gå till ett slumpmässigt café och uppsöka ägaren för att ställa sig till dennes förfogande och diska dennes disk. Det skulle vara vansinne att uppsöka främlingar att kasta bort sin tid för när man istället kunde spendera den med människor man tycker om; vänner, släktingar, flickvänner, pojkvänner.

Vi lider alla av cancer. Vi håller oss överlevande genom att ta jobba för att ha råd med mat och husrum. Men själva livet är något som passerar oss. Det kanske är dags att bryta sig ut och börja leva?