Nu var det ett tag sedan jag skrev, jag har haft fullt upp med att inte göra det jag vill och istället göra det jag påtvingas. Ena dagen var jag fri från löneslaveriet, andra dagen hade jag lyckats ’skaffa’ två jobb. Två jobb, och det är precis det som tagit upp min tid. All min tid. Det är två deltidsjobb, och i princip jobbar jag på det ena när jag är ledig från det andra och vise versa. Det är minst sagt nedbrytande, och det går fort!

Idag har jag en halv-ledig dag, och därför har jag nu tid att skriva. Det här har givit insikt; att genomgå transformationen från någon som brinner för livet, med drömmar, visioner och ambitioner till en robot som inte reflekterar speciellt mycket över hur insidan mår är en snabb process och innan man vet ordet av är man där.

Jag går runt här, för trött för att göra något värdefullt, och tristessen kryper på. Ikväll ska jag jobba igen. Och för en sekund tänkte jag “vad skönt, något att göra” — FEL! Slaveriet ifråntar mig allt vad kreativitet heter, man fastnar i något som får en att känna sig icke-produktiv när man inte ‘jobbar’. Man blir en av dem som säger, “jag skulle inte vilja vara ledig hela tiden, jag vill jobba — ha något att göra“. Nästa gång du hör någon säga så kan du vara ganska säker på att allt annat ifråntagits honom eller henne, och tomrummet har fyllts med vad någon annan vill att denne ska göra. För inte är det väl så att vi människor är helt oförmögna att själva finna meningsfulla sysslor? Måste vi verkligen få allt på order från överordnad?

De köper livet ifrån oss, de köper vår kreativitet och precis allt det som har verkligt livs-värde. Det får mig att tänka på filmen Nyckeln Till Frihet;

Red: These walls are funny. First you hate ‘em, then you get used to ‘em. Enough time passes, you get so you depend on them. That’s institutionalized.
Heywood: Shit. I could never get like that.
Prisoner: Oh yeah? Say that when you been here as long as Brooks has.
Red: Goddamn right. They send you here for life, and that’s exactly what they take. The part that counts, anyway.

Ett fängelse. Ett jobb. Ser likheterna?

Helvete, det känns redan som att jag börjat ge upp det som verkligen räknas. Jag har till och med börjat övertyga mig själv om att “det här är något jag måste göra nu, för att senare kunna göra det jag vill” — sålänge jag tänker så är allt precis som dem vill att det ska vara. “Senare“, det spelar ingen roll eftersom att tiden jag nu säljer aldrig kommer kunna köpas tillbaka oavsett hur mycket pengar jag tjänar. Aldrig.