Jag är arbetslös arbetsfri. Jag var inte säker på vilket ord jag skulle stryka över, och vilket jag skulle förstärka. Hade jag gjort tvärt om hade jag hållit mig inom ramen av politisk korrekthet, till priset av att inte få min poäng förmedlad. Det är meningen att jag ska tycka att “arbetslöshet” är det värsta som finns. “Det är viktigt att folk kommer i arbete”, hör jag, “folk måste få en meningsfull vardag”. Från vänster till höger, i alla fall inom den parlamentariska demokratin. Precis som om “arbete” var det absolut viktigaste som finns, som om “arbete” gav mening. Ha! Glöm det!

Jag tror inte att känslan, tankarna eller åsikterna är så ovanliga. De är bara förbjudna av rådande världsordning. Det här är en frizon, min plats. Jag tänker hålla mig anonym - och ber dem som tror sig kunna finna vem jag är att respektera detta.

Vi lever i samma värld du och jag, och även om jag önskar att jag kunde säga att jag helt klivit ur den så vore det en lögn. Jag måste ta jobb ibland - i alla fall än så länge. Det kan orsaka problem om man har “fel” åsikter då, speciellt när det nu tydligen blivit populärt bland arbetsgivare att “Googla” upp eventuella arbetstagare. Men paranoian är inte något nytt för 2008, och jag är inte ensam.

Jag såg på en relativt ny Hollywoodproduktion för några dagar sedan, The Bucket List heter filmen. Bra film, om man inte har något bättre för sig än att slösa tid framför en skärm. Filmen handlar om två människor som på grund av cancer är “sjukhusbundna”. De bestämmer sig för att inte låta cancern ta deras liv ifrån dem medan de bara ligger där och väntar, så de flyr från sjukhuset för att leva, inte bara överleva.

I filmen pratas om hur en undersökning gjorts över huruvida människor i förväg skulle vilja veta det exakta datumet för sin död. Tydligen var det en mycket stor majoritet, över 90%, som svarat nej. Vid första tanke skulle jag även själv ha svarat nej.

Men varför? Hur kommer det sig att man inte vill veta det när man ska gå bort? Jag tror att om alla människor på jorden hade vetskapen om sin egen död - inte bara att de kommer att dö, utan även när de kommer att dö, så skulle världen se fundamentalt annorlunda ut. Världen som den ser ut nu skulle kännas fullkomligt irrationell. Varje människa skulle vara tvungen att ta tillvara på varje minut på ett så meningsfullt sätt som möjligt.

Ingen skulle tillåta sig bli fastkedjad bakom ett skrivbord, på ett kontor, i en vardag man inte valt utan snarare blivit påtvingad. Ingen skulle gå till ett slumpmässigt café och uppsöka ägaren för att ställa sig till dennes förfogande och diska dennes disk. Det skulle vara vansinne att uppsöka främlingar att kasta bort sin tid för när man istället kunde spendera den med människor man tycker om; vänner, släktingar, flickvänner, pojkvänner.

Vi lider alla av cancer. Vi håller oss överlevande genom att ta jobba för att ha råd med mat och husrum. Men själva livet är något som passerar oss. Det kanske är dags att bryta sig ut och börja leva?