Idag var jag på order från Arbetsförmedlingen ‘tvungen’ att bege mig till Arbetsförmedlingen Expo för att närvara under en så kallad “Rekryteringsträff”. Egentligen har jag ingen obligation att lyda de här orderna, jag har nämligen inte A-kassa, så det jag finner att läsa i hotbrevet biter inte på mig;

“Vi måste meddela din arbetslöshetskassa om du inte söker arbetet eller om du söker och får arbetet men tackar nej till det. I så fall kan arbetslöshetskassan sänka eller dra in din ersättning. (…) Om du inte meddelar oss i tid om du har sökt arbetet, måste Arbetsförmedlingen avanmäla dig till din arbetslöshetskassa.“, IN YOUR FACE!

Hotbrev från statliga instanser, reklam och räkningar — smaklig frukost! Jag känner för dem som detta verkligen slår hårt mot.

Hur som helst närvarade jag i alla fall, då det finns andra krafter som trycker på. Men vad är det här för något? Ett samhälle som tycks värdesätta “att människor kommer ut i arbete” över allt annat, inklusive människorna själva, är ett samhälle jag vill rasera — det är ju minst sagt ohälsosamt!

Såhär gick det till: Vi, arbetsfria människor, fick samlas i ett rum där vi fick en kortare introduktion med information om hur det hela skulle gå till, och att vi förväntades söka arbeten nu, och att vi förväntades ha med oss CV etcetera. Därefter fick mindre grupper gå in i rummet där företagen var utplacerade för att vänta på alla de som piskats att söka de här jobben. Jag förstår verkligen att det här behövs för att upprätthålla hela det ekonomiska systemet vi lever under.

Vad fann vi för arbeten? Säljare, säljare, säljare. Tänk “pracka på folk något de inte behöver”-arbeten. Och så fanns några bemanningsföretag där, såsom exempelvis Manpower som “alltid behöver folk i sitt register”. Telemarketing var det inte dåligt med, även om man hellre använde andra ord.

Telemarketing. Uppskattas sällan av arbetstagarna, och ännu mindre av de som störs mitt i middagen av att telefonen ringer med en telefonförsäljare på andra änden linjen. Det är ett bra exempel på problemet. Ingen gillar telemarketing, förutom de som faktiskt drar in stora pengar på att ha ungdomar sittandes och ringa samtal efter samtal till minimilön. Ändå finns det massvis med arbeten av just den här typen. Varför?

Jag tycker att Fredrik Reinfeldt (eller möjligen Anders Borg) ska extraknäcka med telemarketing. Åtminstone borde hans telefonnummer vara fullt publikt och finnas med på varenda telemarketingföretags lista, för vem skulle inte vilja köpa tidningsprenumerationer, försäkringar, skänka pengar till cancerfonder, rädda barnen och andra välgörenhetsorganistationer om inte statsministern själv som säkert har lite pengar att avvara för detta. Dessutom kunde han ju få förmånen att varje vecka byta teleoperatör; “Hej jag ringer från Comviq”, “Hej jag ringer från Tre”, “Hej jag ringer från Glocalnet” - ni greppar poängen. Och han skulle bara våga tacka nej, eller ännu värre bli förbannad över “dessa j*vla telefonförsäljare”. Men ja, det påverkar ju knappast honom så varför skulle han bry sig?

Arbetsförmedlingens främsta uppgift är knappast att förmedla arbeten. Glöm det. Deras syfta är att finnas som kontrollinstans mellan arbetsfria människor och A-kassa. De piskar och ser till att folk “sköter sitt arbetssökande”. Välkommen till “fria Sverige”. Alltså varje gång man från blått håll hör det talas om frihet så måste man ställa två enkla frågor: vilken frihet? Vems frihet? Jag ska återkomma till det här med frihet, för det är ett otroligt missbrukat och nedsmutsat begrepp som måste dras upp ur leran. Stay tuned, som man säger.

Jag har idéer om framtida inlägg, och inser snabbt att mycket av det jag vill skriva om kanske ligger utanför den normativa moralen. Jag ser framför mig hur det kan ge grund till eventuell smutskastning.

En weblog vars RSS jag prenumererar på är Petter Nilssons Petter Partikulärt. Jag har stor respekt för Petter, och mycket av det han skriver om. 21 februari skrev han ett mycket läsvärt inlägg som fick mig att tänka på det här med smutskastning; Vad hände med liberalismen? — Läs det!

Petter citerar i inlägget en handfull olika webloggar som riktar trubbig kritik mot honom, för tro inte att det är konstruktiv kritik det handlar om. Istället är det fullständigt omoget utformade attack-inlägg där energin lagts på personangrepp snarare än att bemöta åsikterna i sakfrågorna. Det var detta som fick mig att tänka.

De åsikter jag vill ge uttryck för här på Expect Resistance kan säkert också komma att falla offer för denna bristande förmåga att ta saklig diskussion, och därför har jag redan nu bestämt mig för att skriva ett garderande inlägg. Inte för att jag känner att jag måste, inte för att jag skulle vara rädd, utan helt enkelt för att ha något att referera till och luta mig mot om folk inkapabla att ta debatt trots detta bestämmer sig för att börja skrika.

Ytan har ett djup, och den för många till synes tvådimensionella handlingen eller åsikten har ofta fler dimensioner än så, egentligen. Jag kan tänka mig att någon som skulle vilja svartmåla Expect Resistance redan nu skulle kunna göra detta utan större problem, “en weblog vars skribent är lat och vägrar jobba, förespråkar fuskåkning i kollektivtrafiken, och stöld“. De flesta av oss har sett det förr.

Det finns moral som är så djupt rotad i vårat samhälle, och i oss själva, att den fått status av objektivitet och självklarhet. Det är inget man ifrågasätter, än mindre handlar emot. “Det är fel att stjäla, man ska betala för sig” är ett exempel, “våld är förkastligt” är ett annat. Ger man då klara uttryck för att motsätta sig den här simplifierade bilden är det svårt att nå ut med sina åsikter. Folk stänger ögonen, håller för öronen, och avfärdar allt genom att utan eftertanke hålla fast vid att “vissa moraliska värderingar bara är, och så är det”.

Det finns ingen objektiv moral, inga självklara rätt eller fel. Fundamentalt bygger allt på subjektiva värderingar. När det är gatufest och en tegelsten flyger igenom ett skyltfönster skriker många fördömande; “Legister! Förstörelse, skadegörelse och stöld är fel!”, utan att för en sekund reflektera över varifrån de här åsikterna kommer och än mindre ställa den mycket enkla frågan “varför?”.

Jag välkomnar konstruktiv kritik, men om du vill kasta smuts ber jag att du håller dig till sandlådan.

I haven’t really written a post in English yet, and thought it was about time to do so.

Just recently a new initiative regarding music distribution was launched under the name of “The Swedish Model“. It’s collaboration between 7 independent record labels in Sweden, with the idea to create a discussion platform where we can refine music as an art form, look at what the future really holds for it, and how to get there. Very interesting, not to say necessary, in these times of piracy-debates.

I found out about this through the weblog Copyriot of well-known Swedish debater Rasmus Fleischer. He writes about “The Swedish Model”, and adds “We must hope that the premises they have formulated also will be translated into other languages, because even if they are matter of course they are rarely straightly expressed. And under a strong trademark.” Because of this, I decided to give it a shot and translate the front page of theswedishmodel.org - which I’ve done without permission of the authors.

Music industry 2.0

Hi music industry, hi all of you who daily must stand an unbalanced debate on distribution of music, and hi dear music fans.

The future of music as art form looks brighter than ever before. There has been democratization and the possibility for musicians to reach out is a lot greater compared to just a few years back. Above all, the interest during the last year has grown rapidly. It is not by mere coincidence that this has happened. Music distribution has gone through a change of paradigm. The product has been degraded and the content has ended up in greater focus.

We in the music industry have shown ourselves unable to follow in this change. Some of us have even waged war against those the music is recorded for - the listeners. The rift between producers and consumers has never been larger. The thing is that there is an absolute fantastically wide grey scale to play on. Our contemporary period is not black or white, pro or con. Internet is a grey scale of possibilities. Instead of fighting back we ought to obtain learning from the daily newspaper-and the computer game industries. They early realized the superiority of Internet and developed new services there. Their new departments today are those who run the companies forward and where we in the future expect that the majority of the income will be.

Yes, you have read right between the lines. We like computer nerds who put their souls into building protocols that efficiently spreads the music that we love. We are modern you know. We don’t want to have appeals against laws or pirates. We don’t want to have appeals against the appeals either. We want to have a creative discussion about how we can refine the distribution forms and how we further can refine the art form of music.

It is impossible to say yes or no to file sharing. It is something that exists and can’t be removed. Get started and put the energy towards driving the development instead of trying to slow it down. It’s not possible to slow it down - the force in great changeovers that are good for humanity is much too strong for special interest organizations and laws to stop it. That’s it. Stop whining. If you are creative and the music you make is good then there will always be space for you.

It hurts when former business models break. New models will however always take its place. Right now we’re at the end of one epoch and in the beginning of another. The key to moving on is to let the old epoch die and the new germinate. That can only happen if one accepts the new conditions the internet has brought. And it is really time to try new ideas instead of clinging to the old.

We believe in music and welcome every new way to spread it. That increases our audience which in the end makes it both easier for us and our artists to get compensation for committed work and increases the possibility to further spread more of the music we like. Welcome to come along with us and drive the discussion forward instead of digging the hole you’re standing in deeper.

The Swedish Model is a newly created cooperation and discussion platform consisting of 7 Swedish independent record labels. We have a common agenda. We want to restore focus on the music. We believe in the future. We are doing this because we want to bring forward good music and will do this as long as there are creative people. The creative will not stand and fall with an economic model or a physical product.

Jag sitter här och läser om hur SL fortsätter att slösa pengar på “hårdare tag” mot plankare. Det var inga egentliga nyheter, men jag känner dock att kollektivtrafik-debatten har spårat ur.

SL har tidigare hävdat att plankandet kostar runt 200 miljoner kronor per år “i förlorade intäkter”, “en fantasisiffra” skriver planka.nu. Självklart är det en fantasisiffra! Tillåt mig att dissekera denna bit av debatten.

“Förlorade intäkter” är ett mycket intressant begrepp. Vad betyder det egentligen? SL menar naturligtvis att om alla som plankade skulle “betala för sig” skulle det ge 200 miljoner kronor extra till SL’s budget, hur man har räknat ut detta är dock ett mysterium. Dessutom förutsätter detta att pengarna finns - vilket i den här debatten är något man måste anta att de inte gör.

Plankning handlar i grund och botten om människor som inte har råd att köpa kollektivtrafiksbiljetter. De “förlorade intäkterna”; pengarna, finns således inte. En plankare går till en stationsnedgång för att nyttja kollektivtrafiken, men vid spärrarna möts han av ordningsvakter iklädda röda uniformskläder - och därmed omöjliggörs plankning. Men det hela leder inte till mer pengar i SL’s kassa; plankaren i fråga får naturligtvis inte råd att åka kollektivt bara för att han förhindrats att ta sig in gratis - han blir istället tvungen att söka sig till en annan stationsnedgång.

Poängen är att plankaren kommer in i kollektivtrafiken gratis, eller inte alls - det finns inget alternativ däremellan. Antingen promenerar plankaren från ena änden av tunnelbanesystemet in till stan - eller så plankar han. I båda fallen tar han sig in till stan utan att betala, räknas han som en “förlorad intäkt” även när han väljer att vandra? För SL är det i själva verket ingen skillnad, det finns nämligen inga pengar att dra in här oavsett hur plankaren ifråga väljer att göra.

SL kör med en retorik som försöker jämställa plankning med stöld, men vem som helst kan se att det påstående faller på sin egen brist av logik - det är nämligen så att plankaren i fråga inte tar sig friheter som genererar en kostnad; tågen måste åka oavsett om han sitter med på dem eller ej - ingenting har gått förlorat, än mindre har det kostat något extra.

Verkligt slöseri på tillgångar är att låta tunnelbanorna rulla, men att genom kostsamma åtgärder tvinga folk bort från att utnyttja dem. Det känns ganska kontraproduktivt.

Jag är arbetslös arbetsfri. Jag var inte säker på vilket ord jag skulle stryka över, och vilket jag skulle förstärka. Hade jag gjort tvärt om hade jag hållit mig inom ramen av politisk korrekthet, till priset av att inte få min poäng förmedlad. Det är meningen att jag ska tycka att “arbetslöshet” är det värsta som finns. “Det är viktigt att folk kommer i arbete”, hör jag, “folk måste få en meningsfull vardag”. Från vänster till höger, i alla fall inom den parlamentariska demokratin. Precis som om “arbete” var det absolut viktigaste som finns, som om “arbete” gav mening. Ha! Glöm det!

Jag tror inte att känslan, tankarna eller åsikterna är så ovanliga. De är bara förbjudna av rådande världsordning. Det här är en frizon, min plats. Jag tänker hålla mig anonym - och ber dem som tror sig kunna finna vem jag är att respektera detta.

Vi lever i samma värld du och jag, och även om jag önskar att jag kunde säga att jag helt klivit ur den så vore det en lögn. Jag måste ta jobb ibland - i alla fall än så länge. Det kan orsaka problem om man har “fel” åsikter då, speciellt när det nu tydligen blivit populärt bland arbetsgivare att “Googla” upp eventuella arbetstagare. Men paranoian är inte något nytt för 2008, och jag är inte ensam.

Jag såg på en relativt ny Hollywoodproduktion för några dagar sedan, The Bucket List heter filmen. Bra film, om man inte har något bättre för sig än att slösa tid framför en skärm. Filmen handlar om två människor som på grund av cancer är “sjukhusbundna”. De bestämmer sig för att inte låta cancern ta deras liv ifrån dem medan de bara ligger där och väntar, så de flyr från sjukhuset för att leva, inte bara överleva.

I filmen pratas om hur en undersökning gjorts över huruvida människor i förväg skulle vilja veta det exakta datumet för sin död. Tydligen var det en mycket stor majoritet, över 90%, som svarat nej. Vid första tanke skulle jag även själv ha svarat nej.

Men varför? Hur kommer det sig att man inte vill veta det när man ska gå bort? Jag tror att om alla människor på jorden hade vetskapen om sin egen död - inte bara att de kommer att dö, utan även när de kommer att dö, så skulle världen se fundamentalt annorlunda ut. Världen som den ser ut nu skulle kännas fullkomligt irrationell. Varje människa skulle vara tvungen att ta tillvara på varje minut på ett så meningsfullt sätt som möjligt.

Ingen skulle tillåta sig bli fastkedjad bakom ett skrivbord, på ett kontor, i en vardag man inte valt utan snarare blivit påtvingad. Ingen skulle gå till ett slumpmässigt café och uppsöka ägaren för att ställa sig till dennes förfogande och diska dennes disk. Det skulle vara vansinne att uppsöka främlingar att kasta bort sin tid för när man istället kunde spendera den med människor man tycker om; vänner, släktingar, flickvänner, pojkvänner.

Vi lider alla av cancer. Vi håller oss överlevande genom att ta jobba för att ha råd med mat och husrum. Men själva livet är något som passerar oss. Det kanske är dags att bryta sig ut och börja leva?

Godmorgon killar och tjejer. Alldeles för länge har jag vandrat omkring i den mörka natten. Den här webloggen representerar solstrålarnas genombrott - och det är dags att kliva ut i ljuset. Jag kommer att skiva på både svenska och engelska, vilket som känns bäst vid tillfället. Kliv upp, kliv in och håll er kvar!

Good morning boys and girls. For too long I’ve been walking around in the dark night. This weblog represents the break-through of the sun beams - and it’s time to step out in the light. I will write in both Swedish and English, whichever I feel like at the time. Step up, step in and stay tuned!